Jag kan inte riktigt räkna alla dödsfall runtomkring mig den senaste tiden. Nära vänner, vänners föräldrar, vänners syskon, vänners barn, vänners partners och en drottning, som kronan på verket.
Själv är jag inte rädd för döden för egen del, men jag sänder all min kärlek och värme till de som finns kvar, de som ska leva vidare i sina egna liv, trots sorgen och saknaden efter någon älskad, som blev klar med sitt livsäventyr lite tidigare.
Existentiella frågor är svåra, för att vi inte kan googla upp ett svar, utan får undra så länge vi lever. Men jag vill ändå dela med mig av mina tankar, för att de gör mig orädd, harmonisk och lugn. Inte bara inför döden utan också inför livet. Kan de ge en enda människa ett uns av lugn och trygghet, så är det bra. Sedan får alla tro och tycka precis som de vill och önskar. Jag ifrågasätter ingen. Det här är mina tankar.
Jag trippar lite försiktigt, för det här är ett av de mest känsliga ämnen vi kan beröra, samtidigt som jag tycker att det är så viktigt, särskilt när jag ser så mycket rädsla och ångest, bara inför själva ordet. Döden. Ordet i sig är i mina öron inte särskilt vackert, men innebörden är lika naturlig som födsel och liv. Men för många är det läskigt, så definitivt, för att vi med våra tankar och känslor har så svårt att förstå, svårt att skiljas, svårt att acceptera hösten när förgängligheten gör sig påmind och löven faller.
Min tanke är så här- Att när människor runt om i världen i alla tider talat om gudar och profeter, så handlar det egentligen om en och samma sak, som människor bara givit olika namn och historier, för att göra det ogripbara mer begripligt.
Det här med ett himmelrike med gator av guld uppe i skyn, med en vitskäggig gammal man som sitter på sin tron och ömsom dömer-, ömsom älskar sin skapelse, känns inte helt rätt för mig. Vad är förresten uppe, när jorden är rund?
Däremot så känner jag en stark kraft inom mig själv, särskilt när jag mediterar och stänger ner den tänkande delen och omvärldens larmande brus. Där finns någonting klokare, större och visare. En ren kärlek. Den är alltid närvarande, talar om när jag är på rätt väg eller inte. Ibland lyssnar jag och ibland gör jag det inte, och då blir det fel, när jag låter mig påverkas av mina tankar och omvärlden. Inte så att jag straffas, men för att jag inte gör vad som är rätt för just mig. Jag tänker att det är mitt inre högre jag, en del av världssjälen, universum, det allvetande, Gud, vad än man föredrar att ge det för epitet. Vi kan just här och nu kalla det för själen, för enkelhetens skull.
I min tanke så har själen, detta stora, som är så ogripbart för min hjärna att förstå, valt just denna kropp. ”Min kropp”, för att leva och utforska livet här på jorden. I uppförs- och nedförsbackar, sorger och dagar av rusig lycka. När själen känner sig klar i denna kropp, kanske när jag är gammal och mitt skal har vissnat, eller långt tidigare, så ger den sig- många erfarenheter klokare- ut på nya äventyr och provar någonting annat. Ett lätt och långt liv? Ett kort och svårt? Motgångar och problemlösning, njutning eller eufori, det gör det samma. Allt är erfarenheter, som får denna nyfikna själ att expandera.
Om vi alla är delar av en och samma ofantliga universella själ så filtrerar vi ändå vårt ”egna liv” genom våra unika tankar, vårt ego, som gör att vi går omkring som egna individer och upplever världen på vårt helt egna vis. Men vid korta tillfällen så kan vi ändå känna samhörighet och fullständig förståelse med en annan människa, när vi lyckats stilla våra tankar och bara är i nuet. Även tillsammans med djur eller i naturen kan vi känna total samhörighet. Att helt och hållet smälta samman med någon, i ordlös kommunikation. Kanske under en barnlek eller i kärlek. Eller vid en riktigt stark upplevelse, som stänger ner alla tankar och man är helt och hållet närvarande i stunden, tillsammans med någon annan. När själen finner sig själv i den andre.
Så varför är vi så rädda för att släppa taget i det som många kallar för slutet? Är det ovissheten? Rädslan vi skapar med hjälp av våra tankar.
Våra starka anknytningar till andra människor kommer och går genom hela livet. Vi sammanförs och skiljs från många under en livstid. I barndomen kanske vi hade en väldigt nära vän som vi inte umgås med idag, vi hade kärleksrelationer som vi aldrig ville skulle ta slut, men idag är vi kanske glada över att de gjorde det. Kanske får vi barn, har fantastiska- eller mindre bra förhållanden till föräldrar och vänner. Relationer kommer och går, Ändå är vi så rädda för att släppa taget om varandra när det är dags, när vår egna kropp- eller någon vi älskar är klar här. Många är till och med rädda långt innan, kanske hela livet. Det är så synd.
Vad är vi egentligen rädda för? Om vi tänker efter. Är det för att somna? Att inte får vara med längre? Att det ska kännas som innan vi föddes? Är vi rädda för smärtan innan lugnet?
För det allra flesta så är det nog betydligt mer traumatiskt att genomgå en födsel än att få somna in.
Jag tänker att döden i sig inte är skrämmande, om den inte föregås av någonting traumatiskt. Men då kanske döden kommer som en befrielse? Och att det är de som blir kvar som får det svårt. Svårt att förstå, att acceptera, att landa, släppa taget och komma vidare. Kanske i ensamhet och saknad efter någon som var hela ens värld och trygghet. Ett tomrum i det liv man byggt upp tillsammans. Vem är man utan den andre?
Utan några intentioner att försöka påverka någon med mina tankar, så ta till dig det som resonerar i dig och lämna resten. Allas våra tankar går vida isär, det är så vi är, på våra alldeles egna och unika äventyr.
Det viktiga är ändå att vi alla faktiskt passar på att leva så mycket och så gott vi bara kan, så länge vi får vara här. Och göra våra äventyr på jorden så spännande, sköna, utmanande, expanderande och kärleksfulla som vi förmår och önskar. Somliga tar med sig sina själar på seglatser i lugna vatten, medan andra beger sig ut på rasande hav. Alla har vi våra egna resor att göra.
Klokt kan nog ändå vara, för vår egna sinnesfrids skull, att vi med varmt hjärta vinkar av den som blir klar med sin resa lite tidigare och beger sig av hem, medan vi andra fortsätter på våra egna äventyr, så länge de varar. Innan vi också styr våra segel hemåt, när vi rest klart, för denna gång.
Känner du rädsla och oro inför den stora ovissheten? Prova gärna någon vägledd meditation, för att finna ditt egna inre lugn. Jag tipsar dig gärna om några av mina favoriter. Skriv mig en rad. Och du- Lev, här och nu, idag.
Mitt arbete som coach går helt enkelt ut på att hjälpa mina klienter – från en plats de inte vill vara på, till en plats där de vill vara. Att finna balans mellan arbete, privatliv, den fysiska- och den mentala hälsan. Att göra önskade förändringar och nå sina mål.